Det var ett tag sedan jag var in och skrev i min blogg. Det har hänt vansinnigt mycket i mitt liv senaste 5 veckorna.

* Jag har brutit upp mitt 10-års långa förhållande.

* Jag har flyttat till annan ort.

* Jag har träffat en ny livskamrat, som har funnits framför mina ögon hela tiden. Men blixten slog inte till förrän nu. Det är till denna underbara person som jag flyttat till.

* Jag söker jobb för fullt på min nya ort.

Livet känns just nu fantastiskt. Så fantastiskt det går utan arbete. Men min nya livskamrat är helt underbar, omtänksam, snäll, hjälpsam, lugn och trygg, humoristisk.... Han har sett mitt liv från sitt håll men inte lagt märke till mina signaler att jag tycker om honom. Detta löste sig kvickt av sig själv och det visade sig att våra känslor till varandra besvarades från båda håll.

Nu försöker jag bara få iordning på min själv och min kära vän stressar inte på någonting. Jag behöver inte känna några krav utan får verkligen vara mig själv med stort stöd från honom. Han får mig att tycka bra om mig själv och behöver jag ta det lugnt så får jag det. Vi gör saker tillsammans som är avkopplande och som vi båda brinner för. Våran närvaro till varandra har varit fullt naturlig från första stund. Ingen av oss har haft någon känsla av att behöva göra oss till eller öht behöva ändra på oss.

Jag känner mig stärkt av att ta detta steg, att välja väg i livet. Jag börjar kunna se på mitt tidigare liv från avstånd. Detta visar att jag inte mått bra pga att jag blivit kränkt, givits dåligt självförtroende på flera sätt. Trots att mitt ex, ställt upp i massor så har massor i hans agerande och beteende gjort att jag inte mått bra. Finns många exempel på det men det skriver jag om senare.

Slutord: Våga välja väg i livet! Våga bryta mönster! Våga ta tillvara på dig själv och göra så att du mår bra! Våga vara egoist!

Mycket händer i mitt liv. Jag har haft några rejäla "downs" sedan senaste inlägget. Har fått hjälp för att kunna sova ordentligt. Känns bara piss! Kan allt detta bero på samhället i stort? Tjorv med ekonomin beroende på myndigheter bl,a Försäkringskassan... Har inte fått några stålar ännu och de verkar inte ha nå bråttom. Men nåde om jag skulle vara sen med att betala tillbaka något som tillhör dem då blir man lynchad. Kan de göra som fan de vill? Tror de att andra inte behöver leva, att man bara är ett papper i systemet?

Jag tror att om man skall klara sig i dagens samhället så måste man dels offra en hel del men även ha lite jävlar-anamma i sig. Jag tror man måste ryta till ordentligt, och det kommer jag att göra. Vänta bara!

Allt som sker här och nu avspeglar sig i hur jag skall agera i NU:et. Jag måste välja vägskäl! Skall jag börja må bättre så måste jag välja en annan väg och tyvärr offra något jag faktiskt vill ha kvar. Nå, så drastiskt blir det itne, men det finns personer jag inte vill tappa i.o.m mina val i livet. Så här ligger jag i ett fint "dilemma". Men så säger de: Man kan inte äta kakan OCH ha den kvar! Ligger nog något i det!

Jag skall snart få börja med samtalsterapi. Hoppas det leder till något positivt för mig.

Jag börjar fundera på varför jag är som jag är just nu. Är det ångest eller bara ett naturligt beteende i denna ålder?

Jag funderar på vad jag kan göra åt migg liv. Jobb? Barn (och med vem)?? Bostad??? Skall jag bo kvar här, utan jobb och ev, aldrig skaffa barn för att jag inte har råd pga arbetslöshet eller att min sambo kanske inte vill eller helt enkelt inte är lämplig. Är jag lämplig? Blir jag lämplig med rätt "man"? Eller så skaffar vi barn men då får jag säkerligen lämna min hobby för att ha råd med familjen. NEVER!!!

Jobben finns förmodligen bara på annan ort och får jag jobb på annan ort så bör jag flytta eftersom det är så fanatiskt dyrt att pendla. Pendling tar sedan tid som tas från min fritid och min hobby som jag VÄGRAR lämna.

Men så detta med att bryta upp! Det är så problematiskt, jobbigt, stressigt, upprörande, psykologiskt (som jag INTE orkar med just nu). Men samtidigt så tror jag det är ett bra sätt för mig att se att jag faktiskt KAN klara mig själv. Men det finns många MEN! Jag tror jag så småningom, om jag får jobb, får ställa ett ultimatum och sedan gå på min magkänsla: Vad mår jag bra av? Hur vill jag ha mitt liv?

Den ständiga frågan som tär mitt samvete: HUR vill JAG ha MITT liv?????

Jag börjar förstå hur det egentligen står till med folkhälsan i sverige. Den suger! Anledningen är att jag är drabbad själv av regeringens numera saboterade system i försök att frälsa moder sveas invånare och ekonomi men istället orsakat totalhaveri med folkdepression och svält som följd.

Att ta från de fattiga och ge till de rika har blivit nuvarande regerings antirobinhood-agerande för att istället kunna stoppa mer och mer girighet (läs: pengar) i sina egna välpressade byxfickor.

Den nuvarande regeringen lovade runt men höll tunt i och efter valet. Detta "val" är partiernas egen tävling om att kunna ljuga mest och vinna flest bland sveriges befolkning. Att sedan följa upp i en ständig kamp om att förstöra så mycket som möjligt i sveriges system under den 4 års period som de sitter på sina väl inskitna platser i riksdagen och pratar i nattmössan till så få vakna åhörare som möjligt.

Av vilken anledning sitter vi fega svenskar och bara tycker utan att säga något. Detta fega lands befolkning som inte törs ställa sig upp i grupp och protestera för en bättre välfärd och bättre människohållning i landets fullständigt förorenade och nedskitade orter besudlade på allt grönt och guld som vi en gång haft.

Varför skall just vi i sverige vara de som skriker mildt när någonting händer ex, höjt bensinpris, höjda skatter osv och sedan snabbt som attan sätta oss ner och skämmas för att vi ö.h.t syntes i en millisekund ungefär som en pryglad hund.

Varför gör vi inte som bl,a frankrike som ställer sig upp och säger vad de tycker, PROTESTERAR rejält så det känns för de som sitter uppe i rävlyan i maktens korridorer.

Ta makten folket!!!  Ta makten!!

Vissa dagar kommer tankarna svämmandes över mig och de maler och maler i huvudet. Hur skall jag orka? Varför är det så här? Jag kan inte göra något, känner mig maktlös och hopplös. Hur mycket är det värt? Vad är livet värt? Återigen: HUR skall jag orka. Det känns som jag gnager på samhällets hårda och torra kanter. Varför måste jag ha det så här?

Skulle livet varit annorlunda om jag gjort annorlunda? Kan livet vara annorlunda, bättre? Om jag gör annorlunda. Vill jag fortsätta leva så här? Vill jag leva HÄR?

Nu skall jag gå och lägga mig. Invänta nattens tomhet och mörker. Nattens tystnad! Natten är jobbig. Försöka skynda, hinna somna innan tankarna bombarderar min hjärna, förpestar mina hjärnhalvor, förvrider mina drömmar.

Mår jag bättre imorgon?

Just nu har jag kommit in i en fas där jag inte riktigt trivs i min kropp. Jag känner mig otillräcklig, osexig, tjock (har gått upp från ca 60 till 73-74 bara senaste åren), orolig. Det kryper i kroppen och jag är rastlös pga mina känslor.

Jag har börjat motionera betydligt mer, äta mindre, tänka MASSOR på vad jag äter. Kanske jag så småningom börjar trivas med mig själv igen.

Detta påverkar givetvist mitt sätt att vara. Långt tillbaka så har osäkerheten brunnit sig fast i min hjärna och hur mycket jag än försöker och arbetar med att skapa bättre självsäkerhet och självkänsla så går det inte att bota den. Den kommer tillbaka hela tiden så fort det händer någonting. Jag har med åren kommit långt med mig själv men det behövs inte mycket så går den direkt ned i en djup svacka. Att det sedan händer i detta skeende av året så är jag än mer mottaglig för negativa påverkningar.

Jag har faktiskt varit så missnöjd och otrygg med mig själv att jag funderat på att ta allt väck. Tänk att slippa alla kraven i samhället, kraven från allt och alla, kraven på mig själv.

Skall det inte gå att göra något åt det? Skall det aldrig ta slut?

Varför skall tankar alltid börja fladdra på nätterna? Det är ju då jag vill sova och vila ut men man tänker och tänker och tänker och det är då tårarna kommer. Många Varför? och Vad skall jag göra? Hur skall jag göra?

Varför blir man så känslig om natten? Jag är inte ensam utan har  min sambo bredvid mig, men ändå så känner jag mig inte trygg. Jag gråter en stund, torkar tårarna och kryper sedan upp bakom ryggen på min älskade och försöker skingra tankarna för att så småningom somna. Tänk att närhet och värme kan betyda så mycket.

Men kan ni svara på en fråga; Varför kommer det perioder i livet där man behöver mer närhet än annars?

Jag har varit ute på morgonpromenad idag ute i naturen bortom bilar och människor. Det är såå härligt att röra på sig! Njuta av den höstaktiga naturen som ser ut att den brinner. Rött, gult, orange, grönt.... Underbart!

Ja, det står förvisso i min profil. Men jag tänker ändå låta mina fingrar få motionera på tangentbordet en stund i det syftet att förklara min andemening med bloggen.

Jag har alltid levt mitt liv i en karusell eller kanske närmare bestämt en berg-och-dal-bana. Hur då? Jo, med mina känslor, tankar osv. Sedan unga år så har jag aldrig blivit tagen på allvar. Jag var späd till åldern och väldigt känslig så förmodligen pga det så har det varit kul för de andra att placera mig som hackkyckling. Mina föräldrar eller ens skolans lärare hade vett att hjälpa mig. Min räddning blev så småningom en flytt till annan ort. Ärrad för livet! Än idag kan jag känna att jag återgår till den lilla människan som var så utsatt utan hjälp. Alla minnen från skolan är förträngda (utom de man VERKLIGEN kommer ihåg dvs orden, slagen, utsattheten och inte minst ensamheten). Men ibland så kommer de tillbaka och med besked. Alla säger att det bara är att gå vidare och att jag inte skall harva det som hänt. Men det är inte så lätt att bara glömma. Ärr läker inte!!!!!! Kom ihåg det; Ärr läker INTE!!!

Jag kan sitta och skriva här hela natten men det tänker jag ta någon annan gång.

Åter till syftet! Jag vill ha ett "block" att skriva av mig i. Gamla tankar, händelser och känslor! Nya tankar, händelser och känslor! Det som händer för stunden och det som händer nu! Vad jag gör åt det och mina tankar kring hur jag skall hantera mig själv. För ärligt! Ibland blir jag bara less på mig själv, allt blir för jobbigt! Men tack vare min sysselsättning så lever jag vidare, då kan jag inte ge upp! Jag tänker inte avslöja vad det är med risk att bli just; avslöjad. Jag vill för en gångs skull få vara bara en människa, men en människa som kanske äntligen når ut, rör och berör!