Mycket händer i mitt liv. Jag har haft några rejäla "downs" sedan senaste inlägget. Har fått hjälp för att kunna sova ordentligt. Känns bara piss! Kan allt detta bero på samhället i stort? Tjorv med ekonomin beroende på myndigheter bl,a Försäkringskassan... Har inte fått några stålar ännu och de verkar inte ha nå bråttom. Men nåde om jag skulle vara sen med att betala tillbaka något som tillhör dem då blir man lynchad. Kan de göra som fan de vill? Tror de att andra inte behöver leva, att man bara är ett papper i systemet?

Jag tror att om man skall klara sig i dagens samhället så måste man dels offra en hel del men även ha lite jävlar-anamma i sig. Jag tror man måste ryta till ordentligt, och det kommer jag att göra. Vänta bara!

Allt som sker här och nu avspeglar sig i hur jag skall agera i NU:et. Jag måste välja vägskäl! Skall jag börja må bättre så måste jag välja en annan väg och tyvärr offra något jag faktiskt vill ha kvar. Nå, så drastiskt blir det itne, men det finns personer jag inte vill tappa i.o.m mina val i livet. Så här ligger jag i ett fint "dilemma". Men så säger de: Man kan inte äta kakan OCH ha den kvar! Ligger nog något i det!

Jag skall snart få börja med samtalsterapi. Hoppas det leder till något positivt för mig.

Jag börjar fundera på varför jag är som jag är just nu. Är det ångest eller bara ett naturligt beteende i denna ålder?

Jag funderar på vad jag kan göra åt migg liv. Jobb? Barn (och med vem)?? Bostad??? Skall jag bo kvar här, utan jobb och ev, aldrig skaffa barn för att jag inte har råd pga arbetslöshet eller att min sambo kanske inte vill eller helt enkelt inte är lämplig. Är jag lämplig? Blir jag lämplig med rätt "man"? Eller så skaffar vi barn men då får jag säkerligen lämna min hobby för att ha råd med familjen. NEVER!!!

Jobben finns förmodligen bara på annan ort och får jag jobb på annan ort så bör jag flytta eftersom det är så fanatiskt dyrt att pendla. Pendling tar sedan tid som tas från min fritid och min hobby som jag VÄGRAR lämna.

Men så detta med att bryta upp! Det är så problematiskt, jobbigt, stressigt, upprörande, psykologiskt (som jag INTE orkar med just nu). Men samtidigt så tror jag det är ett bra sätt för mig att se att jag faktiskt KAN klara mig själv. Men det finns många MEN! Jag tror jag så småningom, om jag får jobb, får ställa ett ultimatum och sedan gå på min magkänsla: Vad mår jag bra av? Hur vill jag ha mitt liv?

Den ständiga frågan som tär mitt samvete: HUR vill JAG ha MITT liv?????